Två tredjedelar av den här dagen har gått till att känna sig ångestladdad. Det började med att jag vaknade runt elva,, försökte ringa Karin men såklart svarade hon inte. Så jag satte mig och spelade Mario kart med Sixten när Louise smsar och frågar om vi ska träffas. Visst kunde vi det och en halvtimme senare var jag med henne. Vi var i stan och åt och lite sånt men sen skulle hon till sin pojkvän så jag åkte hem. Väl hemma fick jag sån jääävla panik jag visste inte var jag skulle ta vägen. Behövde verkligen ha något socialt umgänge så ringde runt till jättemånga men mestadels av personerna svarade inte. Varför de inte svarade kan man ju fråga sig men det kommer vi aldrig få något svar på så det är inte ens någon idé att ställa den frågan. Några av de som svarade var iallafall Kalina och vi hade ett riktigt trevligt samtal i tio minuter kanske. Sen kom paniken igen och gaah verkligen jobbigt. Jag testade och ringde Karin igen och såklart då ska hon svara efter typ 98274 timmar. Fan vad sur jag var. Jag gick iallafall till henne och nu är vi på den sista tredjedelen av kvällen som faktiskt har varit väldigt bra. Cassandra och Atosa ringde och det får en att se livet ljust igen. Älskar verkligen folk som bryr sig och ringer bara för att vilja prata lite med en. När jag gick hem så var det helt dödstyst och jag har aldrig upplevt Fridhemsplan så tyst! Nästan läskigare än vad det var igår. jag är en sådan som måste ha liv runt omkring mig. Tex så har jag jättesvårt att somna ute på vischan där man inte hör ett knyst. Hellre somnar jag med sirener i bakrunden och bilar, då känner jag mig hemma vet ni. ;) Nej men jag är verkligen en storstadstjej har jag kommit på. Skulle aldrig klara mig i Robinson. Haha jag kan inte ens kissa i skogen så hur skulle det gå där?